Skandia Livs VD Bengt-Åke Fagerman skriver i en artikel på Newsmill att kommunernas pensionsskuld är ett stort och hotande problem som, om den inte hanteras nu, kommer att leda till omfattande ekonomiska problem för Sverige. Sådana larmsignaler kan vi läsa i media då och då. I regel är det försäkringsbolag som ligger bakom. Flera av dem har nämligen försäkringar att sälja tillkommunerna som påstås skulle hantera detta problem. Ett tema är alltid att kommunsektorn försöker dölja något eller också är de inte medvetna om hur det ligger till.
Vi vill inte förringa problemen, det är stora belopp som kommunerna är skyldiga sina före detta och nuvarande anställda. Men vi menar att dessa larmrapporter ger en skev bild och kraftigt överdriver problemen. Pensionsskulden på ca 200 mdkr skall betalas under en mycket lång period och ännu på 2050-talet kommer kommuner och landsting att betala av på dagens skuld. Som jämförelse kan nämnas att det allmänna pensionssystemets skuld uppgår till 7 000 miljarder kronor. Men vi överväger inte att flytta från Sverige av detta skäl.
Det är sant att pensionerna kommer att tränga undan verksamhet eller kräva högre kommunalskatter. Enligt våra beräkningar handlar det jämfört med idag om en skattehöjning på motsvarande 25 öre. Betydligt större åtaganden och utmaningar väntar den kommunala sektorn i form av växande krav på bl.a. äldreomsorg och sjukvård. Här handlar det om resurskrav på flera kronor. Pensionerna är ett av de mindre problem kommunerna har.
Pensionsskulden redovisas öppet!
Fagerman skriver att problemet beror på att kommunerna döljer pensionsskulden genom att redovisa den del som avser pensioner intjänade före 1998 som en ansvarsförbindelse. Men här döljs ingenting. Hur stor denna ansvarsförbindelse är går lätt att utläsa i varje kommunal årsredovisning. En sammanställning för alla kommuner går lätt att hämta från vår databas Kolada.
Fagerman påstår helt felaktigt att bakgrunden till nuvarande redovisningsregler, som infördes 1998, är att Sverige lättare skulle klara konvergenskriterierna för EMU. Men den s k Maastrichtskulden som används för att bedöma offentliga finanserna i EU omfattar den offentliga sektorns skulder på kapitalmarknaden. Men pensionsskulden är inte en sådan skuld utan en skuld till de anställda och hur den redovisas påverkar inte Maastrichtskulden. Bakgrunden till redovisningsreglerna var istället bl.a. den osäkerhet som fanns i beräkningen av pensionsskulden samtidigt som balanskravet var på väg att införas.
Pensionsskulden är uppmärksammad i kommunsektorn
Man kan vrida och vända på statistik på olika sätt. Det vi uppfattar som kontroll väljer Fagerman att uppfatta som ickekontroll. Fagerman hänvisar till SKLs enkätundersökning om pensionsskulden, och menar att den visar att många kommuner inte kunnat sätta av pengar till skulden, vi menar att dessa, (en tredjedela av kommunerna) inte prioriterat att sätta av pengar till skulden, man har prioriterat att lägga pengarna på kommunal verksamhet i stället och därför inte kunnat sätta av medel till framtida pensionskostnader. I enkätundersökningen säger en fjärdedel av kommunerna att de saknar en uttalad strategi för att hantera pensionsskulden. Men många fler, en tredjedel, svarar att det inte behövs någon särskild strategi därför att den marginella kostnadsökning som kommer av pensionerna klarar man inom ramen för den normala ekonomistyrningen. Enligt vår enkät har 80 procent av kommunerna haft uppe pensionsskuldens hantering för politisk debatt och överväganden en eller flera gånger under de senaste tre åren, vi tolkar detta som att ekonomicheferna försöker göra den politiska ledningen införstådda med pensionsskulden och dess framtida kostnader. Alla kommuner och landsting beställer också löpande beräkningar av pensionsskuldens storlek och kostnader.
Försäkring bara ett alternativ
Fagerman argumenterar för att kommuner och landsting i dagens relativt gynnsamma demografiska läge nu bör passa på att amortera sina pensionsskulder genom att köpa pensionsförsäkringar. Det kan mycket väl vara en lämplig lösning för några kommuner. Men det finns också andra alternativ för den kommun som vill stärka sina finansiella reserver för framtida pensioner. Kommunen kan själv fondera medel och sätta av dessa i egen balansräkning. Då slipper kommunen att betala de avgifter som Skandia Liv och andra försäkringsbolag rimligen tar ut. Vidare har några kommuner valt att bilda en pensionsstiftelse. Det finns goda argument för alla tre lösningarna. Vi är noga med att inte ta ställning.
Vi kan nog vara överens om att det inte är någon bra strategi att ta upp lån för att förhandsbetala pensionsskulden. Det innebär ju att kommunen skulle byta en skuld mot en annan skuld. Grundförutsättningen är att det måste finnas eller skapas ett finansiellt utrymme i kommunen för att det skall vara aktuellt att överväga olika alternativ för att hantera pensionsskulden. Med den situation som många kommuner befinner sig i är det ett hypotetiskt problem.
De framtida kostnaderna är kända, hur stor är då risken?
Fagerman skriver i sin artikel att de som försäkringsbolag kan förutse risker. Men vad är det för risker som är aktuella här? Kommunerna kommer i slutändan inte från sina pensionsskulder ens om de är försäkrade. Skulle Skandia Liv placera så att pengarna inte räcker för att klara pensionerna måste kommunernas premie höjas eller i värsta fall går pensionsfordran tillbaka till kommunen. Försäkringselementet är i själva verket ganska litet. Det kan finnas en politisk risk - finns det pengar avsatta vill kanske framtida politiker använda dem till något annat än pension. Det är här simhallarna kommer in. Ur ett kameralt perspektiv vore det bättre om kommunen amorterade på pensionsskulden än byggde nya simhallar. Säkert har det byggts en och annan simhall i onödan. Men att ge medborgarna möjlighet till en rik fritid är ett kommunalt uppdrag. Att göra avvägningen mellan dagens välfärd och morgondagens är en fråga för den kommunala självstyrelsen. Om Fagerberg vore kommunalråd i en kommun med krympande befolkning skulle han nog också börja fundera över vad som kan göras för att kommunen skall bli mer attraktiv att bo i. För övrigt är det återigen olika storleksordningar vi pratar om - kommunernas investeringar i hela kultur- och fritidsområdet uppgår till ca 2 mdkr per år och pensionsskulden minst det tiodubbla.
Är det rätt läge att amortera?
Fagerman skriver att om tjugo år kommer effekten av den ofinansierade pensionsskulden att bli tydlig. Sanningen är den att kostnaderna för pensionsskulden kommer att vara som högst från och med nu och fram till och med år 2020, sedan kommer pensionskostnaderna att sjunka, och det är just under de närmaste tio åren som Fagerman vill att man ska avsätta pengar till pensionsförsäkringar. Det skulle innebära trippla pensionskostnader under en tioårsperiod: för den gamla pensionsskulden som betalas över resultaträkningen enligt "pay-as-you-go- principen, för de nya pensionerna som betalas löpande vid intjänandet och för köp av pensionsförsäkring hos Skandia Liv. Förvisso minskar pensionskostnaderna längre fram, men det är inte givet att dagens generationer skall betala detta pris.
God ekonomisk hushållning och rätt fokus nödvändigt!
En god ekonomisk hushållning är de ledord som de kloka kommunal ekonomer och politiker följer och bör följa. Generellt sätt har kommunerna klarat av att uppnå positiva resultat under det senaste decenniet . Men det finns även en del kommuner som precis har hakan över ytan. Att ha ett visst överskott ger större möjlighet att hantera framtiden klokt. Sunda finanser är ett ledord och rimliga krav från stat och medborgare på vad sektorn ska tillhandahålla för tjänster är också en nödvändigt i för att få en hållbar ekonomisk framtid. Vi är alla helt eniga om att den framtida demografiska utmaningen finns främst i vården och omsorgen av äldre. Det är därför ytterst angeläget att fokus riktas till denna fråga. Pensionsskulden är en belastning och kommuner och landsting betalar f n dubbelt, såväl för de gamla pensionärerna som för dagens anställdas pensionsintjänande. Men fakta är att pensionsskulden är hanterbar och den hanteras. Skandias inspel i debatten på denna uppskruvande nivå ger inte rätt fokus.
Fagerman har tre förslag på åtgärder. Vi kan instämma i samtliga, förutom att kommunerna måste börja amortera på pensionsskulden av skäl vi anför ovan.
Vi instämmer i att kommunpolitikerna bör upprätta handlingsplaner för pensionsskulden. Det är redan gjort i de flesta kommuner. Medvetandet om pensionsskulden är stort i Sveriges kommuner.
SKL bör fortsätta sitt arbete med att sprida kunskap om pensionsskulden. Det tänker vi göra och Fagermans artikel illustrerar hur viktigt detta är.
Finansmarknadsministern bör tillsätta en utredning om transparensen i kommunernas redovisning. Detta krävde SKL redan för flera år sedan. Tyvärr har vi inte haft framgång.
Mats Kinnwall
Chefsekonom
Stefan Ackerby
Biträdande chefsekonom
Annika Wallenskog
Ekonom
Siv Stjernborg
Ekonom
Repliken har publicerats på Newsmill, 2011-12-08
