För ett tag sedan fick SKL på pälsen av finansministern för att sektorn hade för höga ingångslöner. Nu har sjuksköterskorna i Västerbotten startat ett uppror för att de tycker ingångslönerna är för låga.  

Diskussionen har bland annat förts på Twitter och jag har själv fått en direkt fråga om varför jag föredrar möjligheten till en lönekarriär framför höjda ingångslöner, och hur en sådan lönekarriär skulle kunna se ut.  

Låt mig förtydliga: Vi har i förhållande till andra sektorer mycket få bestämmelser om lägstlöner och individgarantier i våra löneavtal.

Det är bra. Man ska själv kunna påverka sin lön. Den ska inte vara given enligt centrala avtal som förhandlas fram i sammanträdesrum i Stockholm. En god arbetsinsats ska synas i lönekuvertet. Det gör den bäst om lönen sätts lokalt i samtal mellan chef och medarbetare. Individuell lönesättning har också visat sig gynna jämställdheten. Saco-anslutna kvinnor som haft lönesamtal med sin chef har fått bättre påslag än de som inte haft det.  

Men det betyder också att vissa kommer att tjäna mer än andra. Det måste finnas en acceptans för att den som gör ett bra jobb får ett större påslag än den som inte bidrar lika mycket.  En ökad lönespridning är en förutsättning för att kunna göra lönekarriär.

Att bestämma lönerna lokalt snarare än att sätta lönenivåer i centrala avtal är bra också av andra skäl. Olika kommuner och landsting har olika förutsättningar. Det är varje enskild arbetsgivare som bäst avgör vilket ekonomiskt utrymme som finns för löneökningar och hur det utrymmet ska fördelas mellan verksamheter, yrkesgrupper och medarbetare för att nå en bättre verksamhet.

I just sjuksköterskorna fall har dessutom möjligheten att sätta lönen lokalt hittills haft en positiv effekt på löneutvecklingen. Förmodligen bättre än om den hade reglerats i centrala avtal.