Det har skrivits mycket i media om att finansminister Anders Borg i sitt tal på SKL:s ordförandedag förra veckan framförde kritik mot löneavtalen i kommunsektorn. Han menade att ingångslönerna i kommunerna kan vara så höga att de hindrar tillväxten av nya jobb. Finansministern hänvisade bland annat till Konjunkturinstitutet, vilket är förvånande, eftersom KI inte särskilt pekat ut den kommunala sektorn i sina resonemang om nivån på ingångslönerna i olika sektorer.
Anders Borg ger en orättvis och felaktig bild av kollektivavtalen i den kommunala sektorn. Vi har i förhållande till andra sektorer mycket få bestämmelser om lägstlöner och individgarantier i våra löneavtal. Det är bra. Olika kommuner och landsting har olika förutsättningar. Det är varje enskild arbetsgivare som bäst avgör vilket ekonomiskt utrymme som finns för löneökningar och hur det utrymmet ska fördelas mellan verksamheter, yrkesgrupper och medarbetare för att nå en bättre verksamhet.
De enda lägstnivåer som finns i våra avtal, finns i avtalet med Kommunal. Lägstlönen i det avtalet ligger på mellan 16 070-17 770 kronor i månaden beroende på utbildning och tid i yrket. I jämförelse med avtalade minimilöner i andra sektorer ligger vi inte bland de högsta. Till exempel har IF Metall, vars avtal av Anders Borg utmålades som ett ansvarsfullt föredöme, högre ingångslöner.
Det är förvånande och olyckligt att finansministern på detta sätt ifrågasätter lönebildningen på svenska arbetsmarknaden. Det är parternas ansvar. Det är förstås ännu olyckligare att den bild som finansministern sprider är felaktig.