Idag inleds höstlovet för många och visst är det skönt med en chans att pusta ut ibland. Det tycker även jag och med den trend av korta avtal som vi har sett under de senaste åren är det inte ofta man får den chansen. Till viss del är det också aningen bedrägligt att tala om att pusta ut eftersom den kommande avtalsrörelsen snart står för dörren. Om ett par månader börjar vi förhandla igen med flera av våra fackliga motparter.

För vår största motpart, Kommunal, har det bland annat betytt möten för att koordinera LO om olika krav. Jag fick lite frågor om detta för ett tag sedan i Kommunalarbetaren. Ni kan läsa den intervjun här: http://www.ka.se/index.cfm?c=103510

En grupp vi inte kommer att förhandla med denna gång är Vårdförbundet. Glädjande nog bestämde sig Vårdförbundet i förra veckan att fortsätta arbetet med det sifferlösa avtal som vi har fram till 2015. Jag gav en intervju om detta till Vårdfokus i slutet av förra veckan där jag poängterar fördelarna med ett långt avtal som ger oss chans att inte konstant diskutera lönenivåer utan får möjlighet att också fokusera på viktiga utvecklingsområden.
Läs intervjun här: https://www.vardforbundet.se/Vardfokus/Webbnyheter/2012/Oktober/SKL-tror-pa-snabbare-uppgorelse-om-arbetstiderna-med-forlangda-avtalet/

Vi har nu tre långa avtal där stora delar är sifferlöst. Detta är bra för våra medlemmar. Vi har avtalen med Akademikeralliansen, Vårdförbundet och det avtal vi slöt med lärarna fram till 2016 nyligen.

Läraravtalet skrivs det mycket om. Först var det besvikelse från stora delar av lärarfackens medlemmar, vilket antagligen berodde på de allt för högt ställda förväntningarna som byggts upp på grund av fackens opinionsbildning. Detta har nu övergått i hanteringen av lönefrågan lokalt. I Stockholm skrivs det en hel del gällande Stockholms stads plan att differentiera löner mellan ett antal skolor. I andra delar av landet har det skrivits om speciella satsningar på lärargrupper och endast i något enstaka fall, vilket jag tycker är glädjande, har kommunföreträdare oroat sig över ekonomin i relation till löneökningsnivåerna. Rubriker får allt för ofta spela rollen av agendasättare. Bland annat framstod det i ett inslag i Ekot för ett tag sedan att många kommuner oroade sig över löneökningsnivån. Jag har själv inte fått några sådana signaler och en av SKL:s ekonomer berättade för ett tag sedan att det inte hade kommit ett enda samtal om detta ett par veckor efter avtalet skrevs.

I samband med avtalet skrev jag också ett brev till kommunerna med uppmaningen att vi ska sköta detta avtal långsiktigt. En sak måste dock påpekas, vilket tyvärr varit föremål för felaktiga beskrivningar i media. Alla lärare måste inte få 4,2 procent under 2012 för att kommunerna ska ha uppfyllt avtalet. Det finns inga individgarantier i avtalet. Det är kommunens totala löneökningsnivå som måste vara minst 4,2 procent. Inget annat.

Slutligen måste jag också nämna det replikskifte som jag, tillsammans med Svenskt Näringsliv haft med den folkpartistiske riksdagsledamoten Carl B Hamilton på Dagens Industris debattsida. Vi påpekade i denna replik (http://www.skl.se/press/debattartiklar/hamilton-har-helt-fel) hur fel Hamilton förstått situationen och att det är arbetsgivarna som är försäkringstagare och därför naturligtvis ska få tillbaka pengar som inte behövs. Men Hamilton gav sig inte utan i en slutreplik raljerar han över hur pengarna används. Jag skulle tro att de kan användas på olika vis men det är just de enskilda arbetsgivarna som ska bestämma det, inte vi på SKL och definitivt inte enskilda riksdagsledamöter.

Igår deltog jag vid SKLs årliga ordförandedag. Då bjuds alla ordföranden och huvudsakliga oppositionsråd i kommuner, landsting och regioner in för en dag om aktuella ämnen.

Under eftermiddagen låg fokus på arbetsgivarfrågor och avtalsrörelsen.

Själv diskuterade jag och Lars Dahlberg (1:e vice ordförande i delegationen) avtalsrörelsen 2012 hittills. Vi kan ju inte summera då lärarnas avtal fortfarande förhandlas.

Vi rörde oss raskt mellan avtalsområdena och diskuterade bland annat utvecklingsfrågor och behovet att ha långa avtalsperioder som kan ge bättre möjlighet till utvecklingsarbete. Vi diskuterade också behovet av individuella löner och svårigheter med lönesättningen när man hellre "slätar ut" istället för att satsa på de medarbetare som kanske presterat riktigt bra.

Detta är inte enkla frågor, men det krävs att vi som centralorganisation diskuterar detta med våra medlemmar - idag tog vi chansen till det.

I den avslutande paneldebatten förde Anders Knape (ordf SKL), Annika Strandhäll (ordf Vision) och Claes Stråth (GD på Medlingsinstitutet) en diskussion om vår lönemodell i Sverige. Här kan man bland annat glädjande konstatera att Vision är inne på samma linje som vi: de vill inte förändra den nuvarande modellen eftersom den gett deras medlemmar ordentliga reallöneökningar. Dessutom slog Annika Strandhäll ett ordentligt slag för såväl lokal lönebildning som ökad lönespridning, som hon ser som vägen förbi orimliga löneskillnader.

Men till stor del landade fokus i denna panel på den gemensamma viljan att lyfta yrkena i sektorn på olika vis och att gemensamt utveckla de samma.

Claes Stråth avslutade med att uppmana alla i salen att bli mer aktiva som arbetsgivare "ni kanske är politiker men, i alla fall i mina ögon, är ni arbetsgivare. Och som sådana får ni gärna bli mer aktiva".

En bra poäng att avsluta med, jag kan bara hålla med.

Och så var det dementin

Som en del i mitt uppdrag träffar jag förstås ofta företrädare för fackförbunden i sektorn. För ett kort tag sedan träffade jag en större grupp från Vårdförbundet.

Under frågestunden fick jag en fråga om ett rykte som jag kunde dementera där, men också vill dementera här. Ryktet påstod att vi på SKL skulle ha hotat med vite mot landsting som efter Sjuksköterskeuppropet skulle betala 24 000 kr i ingångslön.

Inget är längre från sanningen. SKL har för det första ingen möjlighet att dela ut några viten mot landsting. För det andra finns det överhuvudtaget inte några ingångslöner i våra avtal med Vårdförbundet. För det tredje bestämmer inte vi över detta.

Vilken ingångslön som betalas är helt upp till landstingen själva och vi på SKL är inte involverade i denna fråga alls. Att landstingen bestämmer detta själva är också en viktig del i den lokala lönebildningen som vi strävar efter, både på detta område och andra.

Det känns som om det finns anledning att förtydliga ett och annat när det gäller det pågående sjuksköterskeuppropet, där nyutexaminerade sjuksköterskor kräver en lön på minst 24 000 kr.

SKL är INTE särskilt skärrade över sjuksköterskornas upprop, vilket hävdas i Vårdförbundets tidning Vårdfokus, och som nu har plockats upp av Svenska Dagbladet och TT.  Vi är faktiskt mest förvånade över Vårdförbundets agerande

Därför har vi också träffat Vårdförbundets ledning för att reda ut begreppen om vad som gäller mellan två avtalsparter på svenska arbetsmarknaden under fredsplikt. Detta gjorde vi med anledning av att Vårdförbundet centralt till synes helhjärtat stödde uppropet, som initierats av enskilda nyutexaminerade sjuksköterskor.

Från arbetsgivarsidan ville vi peka på det eventuella brott mot fredsplikten som man – medvetet eller omedvetet – kan göra sig skyldig till när man så tydligt och officiellt stödjer en aktion av detta slag.  Risken är ju uppenbar att det kan tolkas som en konfliktåtgärd.  Är det verkligen det man är ute efter?  Eller inser man inte att det är så det uppfattas?

Jag tror på det senare. Vi har de senaste åren haft goda relationer med Vårdförbundet och enades våren 2011 om ett modernt och långsiktigt avtal utan centrala regleringar av löner. Avtalet bygger istället på att lönebildningen sker lokalt hos respektive kommun/landsting.

Frågan om lönesättning hör därmed hemma på lokal nivå. Det är hos respektive arbetsgivare som man bestämmer hur mycket man är beredd att betala för den enskilda sjuksköterskans tjänster. Det står också individen fritt att tacka nej till ett jobb när man inte är nöjd med den lön som erbjuds.

På central nivå har Sveriges Kommuner och Landsting och Vårdförbundet ett ansvar för att värna nuvarande avtal. I detta ingår också att visa respekt för att lönebildningen enligt avtalet sker på lokal nivå.

För ett tag sedan fick SKL på pälsen av finansministern för att sektorn hade för höga ingångslöner. Nu har sjuksköterskorna i Västerbotten startat ett uppror för att de tycker ingångslönerna är för låga.  

Diskussionen har bland annat förts på Twitter och jag har själv fått en direkt fråga om varför jag föredrar möjligheten till en lönekarriär framför höjda ingångslöner, och hur en sådan lönekarriär skulle kunna se ut.  

Låt mig förtydliga: Vi har i förhållande till andra sektorer mycket få bestämmelser om lägstlöner och individgarantier i våra löneavtal.

Det är bra. Man ska själv kunna påverka sin lön. Den ska inte vara given enligt centrala avtal som förhandlas fram i sammanträdesrum i Stockholm. En god arbetsinsats ska synas i lönekuvertet. Det gör den bäst om lönen sätts lokalt i samtal mellan chef och medarbetare. Individuell lönesättning har också visat sig gynna jämställdheten. Saco-anslutna kvinnor som haft lönesamtal med sin chef har fått bättre påslag än de som inte haft det.  

Men det betyder också att vissa kommer att tjäna mer än andra. Det måste finnas en acceptans för att den som gör ett bra jobb får ett större påslag än den som inte bidrar lika mycket.  En ökad lönespridning är en förutsättning för att kunna göra lönekarriär.

Att bestämma lönerna lokalt snarare än att sätta lönenivåer i centrala avtal är bra också av andra skäl. Olika kommuner och landsting har olika förutsättningar. Det är varje enskild arbetsgivare som bäst avgör vilket ekonomiskt utrymme som finns för löneökningar och hur det utrymmet ska fördelas mellan verksamheter, yrkesgrupper och medarbetare för att nå en bättre verksamhet.

I just sjuksköterskorna fall har dessutom möjligheten att sätta lönen lokalt hittills haft en positiv effekt på löneutvecklingen. Förmodligen bättre än om den hade reglerats i centrala avtal.

Nu var det ett tag sedan jag skrev här på bloggen senast men eftersom vi idag antog vårt mål och inriktningsdokument för avtalsrörelsen 2012 så känns det som ett bra tillfälle att börja blogga igen.

Tyvärr får jag väl börja med att göra er aningen besvikna för jag kommer inte att publicera det dokument vi antog idag. Vårt inriktningsdokument är inte något vi publicerar. Men det ligger till grund för det material ger vi till våra fackliga motparter under nästa vecka men inte heller då publicerar vi någonting.

Lika lite skulle vi publicera de yrkanden som vi kommer att motta från facken eftersom det måste vara upp till respektive part att bestämma över detta själv.

Men vi kommer att få tre yrkanden under nästa vecka. Från Kommunal, Läkarförbundet och de fackförbund som förhandlar tillsammans inom OFR:s förhandlingsområde för allmän kommunal verksamhet. De facken är Vision, Akademikerförbundet SSR, Ledarna och Teaterförbundet. I januari kommer vi också att få yrkanden från Lärarnas samverkansråd.

Själva avtalen löper ut antingen i slutet av mars eller april nästa år och 2012 års förhandlingar för oss berör cirka 900 000 medarbetare. Ni kan läsa mer om själva avtalsrörelsen via den nu uppdaterade avtalssidan på webben: www.skl.se/avtalsrorelsen

Men trots att jag inte kommer att kommentera procentsatser eller detaljer inom vårt avtalsområde vill jag idag reflektera en aning inför avtalsrörelsen.

Vi går in i denna avtalsrörelse mot en bakgrund av det avtal som slöts inom industrin i förra veckan och en orolig ekonomisk situation i vår omvärld. Jag vill inleda med att kommentera detta kort.

När nyheten att arbetsgivare och facken (eller i alla fall de största) inom industrin kommit överrens om ett 14 månader långt avtal på 3 procent som betydde 2,6 procent/år var vi flera som blev bekymrade.

Nivån på 2,6 procent över ett år är hög. Många av våra medlemmar signalerar svårigheter att få ekonomin att gå ihop trots att sektorn som helhet ser ut att klara sig rätt bra 2012 enligt den skatteunderlagsprognos som presenterades igår. Men ekonomerna förutser en kraftig inbromsning av ekonomin. Det är förstås signaler som finns med oss.

Vi vill att våra avtal ska passa alla våra medlemmar och bygga på lokal lönebildning. Därför skulle vi helst se att det inte finns några nivåer alls i våra centrala avtal utan att lönebildningen skedde ute på alla de arbetsplatser som finns i vår sektor. Då skulle medarbetarna få tala med sin chef om sina prestationer och villkor istället för att vi ska binda upp oss vid olika tilldelningar från förhandlingsrummen här i Stockholm. Vi skrev under ett sådant avtal med Vårdförbundet och LSR tidigare i år [det kan ni läsa mer om här].

Där kan diskussionen fokusera på hur just deras verksamhet ska utvecklas och vilka mål just den kommunen, landstinget eller regionen har med sina verksamheter. Där kan man tala om hur man bäst möter upp mot de förväntningar våra medborgare ställer på verksamheterna inom vår sektor.

Kraven på vår sektor är stora, vi vet att det vilar ett stort ansvar på oss att sköta detta på bästa sätt. Vår sektor har till exempel verksamheter som behöver bemannas dygnet runt, och när någon är sjuk måste man ta in vikarier. Det funkar inte att det är tomt på personal en dag, man kan inte bara stänga av verksamheten på ett äldreboende eller i en förskola.

Vår sektor jobbar också med framtiden i åtanke, vilken verksamhet behöver vi nästa år, om fem år eller om tio år. Långsiktiga planeringsförutsättningar är därför också något som vi eftersträvar. Därför vill vi gärna ha tillsvidareavtal som det vi har med Akademikeralliansen, vilket vi nyligen kom överrens om att jobba vidare med. Ett sådant avtal ger våra arbetsgivare bättre möjlighet att kontinuerligt arbeta med verksamhetsutveckling och det lokala lönebildningsarbetet. Även här känns det därför synd att det enda avtal som hittills skrivits under bara löper över strax över ett år.

Utan att vara för indiskret kan jag väl säga att här kommer facken att känna igen sig när vi träffas nästa vecka och de får se texten i vårt inriktningsdokument. På samma vis räknar vi med att känna igen en del av deras hjärtefrågor i de texter de kommer presentera till oss.

Men de träffarna återkommer vi till nästa vecka. Jag nöjer mig så här idag och hälsar er välkomna tillbaka till bloggen.