Som några av er kanske redan sett så har vi tagit en paus i förhandlingarna med Kommunal. Vi behöver mer tid och återupptar därför förhandlingarna nästa vecka.

Det finns ett par artiklar om detta på Kommunalarbetarens sida. Bland annat denna artikel där Lars Dahlberg som är förste vice ordförande i delegationen kommenterar märkesdiskussionen som jag tidigare lyft här på bloggen.  http://www.ka.se/index.cfm?c=105868 
 
På andra områden fortsätter vi förhandlingarna även under helgen.
 
För övrigt så verkar det som om regeringen nu kommer att föreslå förändringar till reformen gällande lärarlegitimation som bl.a. gör det möjligt för erfarna lärare att få behörighet i ämnen de redan undervisat i länge på ett lättare sätt. Det är bra för att reformen ska kunna genomföras på ett smidigt vis samtidigt som skolhuvudmännen kan tillvarata kompetensen lokalt.
 
Tills vidare, trevlig helg
 

I helgen blev jag intervjuad av Ekot gällande lärarlegitimationernas förseningar. Det är en reform som staten ansvarar för och som har blivit mycket försenad. Det finns många delar i frågan om lärarlegitimation men som alltid så tog Jan Björklund chansen och presentera sin universallösning på alla problem i skolan, förstatligande.

Det finns delar i arbetet, bland annat platser för introduktionsår som våra medlemmar jobbar med och ska jobba med. Men är det ändå inte lite konstigt att ett förstatligande skulle lösa en reform som staten själv inte klarat av inom utsatt tid?

Här hittar ni min intervju i Ekot.

I SvD skriver även LR om detta idag, vi lär få anledning att återkomma i frågan.

Nu börjar det dra ihop sig till avtalsrörelsen 2013 så jag kommer att börja blogga igen. Egentligen är det konstigt att skriva att det är dags igen, ärligt talat känns det som om vi befinner oss i konstant avtalsrörelse.

Men denna vecka fick vi yrkandena från de tre organisationer, eller förhandlingsgrupperingar, som vi ska förhandla med i vår. Jag har redan kommenterat deras yrkanden på SKL:s webb, om Kommunal här och här kommenterar jag tjänstemannagruppen (som inkluderar Vision, Akademikerförbundet SSR, Ledarna och Teaterförbundet) och även yrkandena från läkarna.

Ett par artiklar har det blivit gällande detta så kan tipsa er om att kolla på Kommunalarbetarens webb eller Dagens Nyheter idag.

I DN finns förresten en intressant debattartikel om lärarlöner idag. Lärarna är ju en grupp som vi inte ska förhandla med i vår då vi redan i höstas gjorde en tydlig satsning på lärarna som del av ett längre avtal (läs mer om det här). Avtalet gav till exempel lärarna ett högre lönepåslag än andra grupper under 2012. Det gjorde vi bland annat för att lärarna hade fått mindre än andra grupper i vår egen sektor under ett antal år, vilket vi ville rätta till.

I artikeln idag argumenterar de tre fackliga centralorganisationerna för att lärarna borde få ett engångslyft i sin lön. Eftersom de helt riktigt identifierar att det är staten som är ansvarig för det lönefall som lärarkåren påbörjade under 70 och 80-talet så tycker de att staten ska gå in och ge denna engångsbetalning på 5 miljarder. Engångsbetalningen ska sedan följas upp med löneökningar på märket ett antal år därefter.

Det finns flera saker som är intressanta med denna artikel. Förutom att facken visar på fakta om statens historiska roll i lärarnas lönesättning så är det väl nästan unikt att de tre centralorganisationerna på detta vis argumenterar för en viss yrkesgrupp. Artikeln är dessutom rätt udda för att fackförbund argumenterar för ökad statlig inblandning i lönesättningen, vilket jag själv är tveksam till.

Slutligen måste man också titta på hur den långsiktiga finansieringen ska lösas. En engångshöjning måste betalas även år två, tre och fyra. Där har nog inte skribenterna riktigt tänkt färdigt. För en sådan stor extra post, alltså förutom märket, som från år två i detta scenario måste hittas i kommunernas budgetar är inget man bara kan trolla fram.

Att höja lärarnas löner är som sagt något vi vill och inledde arbetet med i den senaste avtalsrörelsen, men riktigt så fort som skribenterna föreslagit känns inte riktigt realistiskt.

Idag inleds höstlovet för många och visst är det skönt med en chans att pusta ut ibland. Det tycker även jag och med den trend av korta avtal som vi har sett under de senaste åren är det inte ofta man får den chansen. Till viss del är det också aningen bedrägligt att tala om att pusta ut eftersom den kommande avtalsrörelsen snart står för dörren. Om ett par månader börjar vi förhandla igen med flera av våra fackliga motparter.

För vår största motpart, Kommunal, har det bland annat betytt möten för att koordinera LO om olika krav. Jag fick lite frågor om detta för ett tag sedan i Kommunalarbetaren. Ni kan läsa den intervjun här: http://www.ka.se/index.cfm?c=103510

En grupp vi inte kommer att förhandla med denna gång är Vårdförbundet. Glädjande nog bestämde sig Vårdförbundet i förra veckan att fortsätta arbetet med det sifferlösa avtal som vi har fram till 2015. Jag gav en intervju om detta till Vårdfokus i slutet av förra veckan där jag poängterar fördelarna med ett långt avtal som ger oss chans att inte konstant diskutera lönenivåer utan får möjlighet att också fokusera på viktiga utvecklingsområden.
Läs intervjun här: https://www.vardforbundet.se/Vardfokus/Webbnyheter/2012/Oktober/SKL-tror-pa-snabbare-uppgorelse-om-arbetstiderna-med-forlangda-avtalet/

Vi har nu tre långa avtal där stora delar är sifferlöst. Detta är bra för våra medlemmar. Vi har avtalen med Akademikeralliansen, Vårdförbundet och det avtal vi slöt med lärarna fram till 2016 nyligen.

Läraravtalet skrivs det mycket om. Först var det besvikelse från stora delar av lärarfackens medlemmar, vilket antagligen berodde på de allt för högt ställda förväntningarna som byggts upp på grund av fackens opinionsbildning. Detta har nu övergått i hanteringen av lönefrågan lokalt. I Stockholm skrivs det en hel del gällande Stockholms stads plan att differentiera löner mellan ett antal skolor. I andra delar av landet har det skrivits om speciella satsningar på lärargrupper och endast i något enstaka fall, vilket jag tycker är glädjande, har kommunföreträdare oroat sig över ekonomin i relation till löneökningsnivåerna. Rubriker får allt för ofta spela rollen av agendasättare. Bland annat framstod det i ett inslag i Ekot för ett tag sedan att många kommuner oroade sig över löneökningsnivån. Jag har själv inte fått några sådana signaler och en av SKL:s ekonomer berättade för ett tag sedan att det inte hade kommit ett enda samtal om detta ett par veckor efter avtalet skrevs.

I samband med avtalet skrev jag också ett brev till kommunerna med uppmaningen att vi ska sköta detta avtal långsiktigt. En sak måste dock påpekas, vilket tyvärr varit föremål för felaktiga beskrivningar i media. Alla lärare måste inte få 4,2 procent under 2012 för att kommunerna ska ha uppfyllt avtalet. Det finns inga individgarantier i avtalet. Det är kommunens totala löneökningsnivå som måste vara minst 4,2 procent. Inget annat.

Slutligen måste jag också nämna det replikskifte som jag, tillsammans med Svenskt Näringsliv haft med den folkpartistiske riksdagsledamoten Carl B Hamilton på Dagens Industris debattsida. Vi påpekade i denna replik (http://www.skl.se/press/debattartiklar/hamilton-har-helt-fel) hur fel Hamilton förstått situationen och att det är arbetsgivarna som är försäkringstagare och därför naturligtvis ska få tillbaka pengar som inte behövs. Men Hamilton gav sig inte utan i en slutreplik raljerar han över hur pengarna används. Jag skulle tro att de kan användas på olika vis men det är just de enskilda arbetsgivarna som ska bestämma det, inte vi på SKL och definitivt inte enskilda riksdagsledamöter.

Så har vi äntligen ett avtal i hamn! Efter många, långa och segdragna förhandlingar lyckades vi så landa ett fyraårigt avtal med lärarna i onsdags kväll. Det var på håret att de sade ja, har vi fått veta. Men jag är övertygad om att detta avtal är för allas bästa. Det ger oss den tid vi behöver för att jobba med verksamhetsutvecklingen i skolan, något som både elever och lärare tjänar på. Dessutom innehåller det nya avtalet två år utan centralt fastlagda löneökningsnivåer, vilket innebär att vi äntligen får prova på lokal lönebildning på riktigt.

Dessvärre är förväntningarna bland lärarna ute i landet så upptrissade efter tal om 10 000 kronor och hot om strejk, att ett antal av lärarförbundens medlemmar nu känner sig väldigt besvikna. Detta har fått vissa att gå så långt att man jämför situationen med kvinnomisshandel, vilket jag tycker är ganska hårresande: Aftonbladet 12-09-27.

Annan medierapportering har varit mer balanserad:

Dagens Nyheter, 2012-09-26

Svenska Dagbladet, 2012-09-27

SVT, 2012-09-26

Sveriges Radio Ekot, 2012-09-26

Expressen, 2012-09-26

Aftonbladet, 2012-09-26

Nu hör vi det också ryktas om lärardemonstrationer på olika platser runt om i landet. Upprördheten verkar delvis baseras på missförstånd. Bland annat säger man sig sakna något om lärarnas arbetssituation och arbetstid i avtalet. Uppenbarligen har det inte framkommit att vi tillsatt en partsgemensam arbetsgrupp för att särskilt titta på dessa frågor. Många verkar också ha förväntat sig 10 000 kronor mer i måndagslön som ett resultat av avtalsförhandlingarna.

Det hade nog varit bra om motparterna under resans gång varit lite mer realistiska om vad som egentligen är möjligt under en avtalsrörelse. Men nu är det dags att se framåt och gemensamt jobba för en bättre skola.

Det blir ett dyrt avtal. Våra medlemmar får punga ut med minst 18 miljarder kronor de närmaste fyra åren, att till exempel jämföra med Jan Björklunds satsning på karriärtjänster som uppgår till knappt en och en halv miljard. Ett förslag, som jag för övrigt, i likhet med lärarorganisationerna, ställer mig helt bakom. Det är ett utmärkt sätt att öka lärarnas möjlighet till karriärutveckling och därmed också till en bättre löneutveckling.

I dessa 18 miljarder har vi räknat med de 4,2 procentens ökning i år och minst industrimärket de övriga åren (enligt de prognoser som finns). Men jag hoppas verkligen att våra medlemmar inser att dessa nivåer inte är ett tak för löneökningarna, utan ett golv. Vi måste satsa på skolan och lärarna. Det är deras tur nu, för att använda våra motparters retorik. De har halkat efter. Relativlöneutvecklingen började försämras redan under statens huvudmannaskap på 1970-talet.  Sedan dess har vi två tillfällen försökt att ändra på detta. Nu gör vi ett nytt försök. Och nu måste vi lyckas.

Men det är viktigt att det inte blir generella löneökningar som smetas ut över hela kollektivet. Då har vi missat poängen. Det är de goda prestationerna som ska premieras. Bra lärare ska ha bra lön! Därför är det inte bara prioriteringar i form av kronor och ören som behövs. Det behövs också mod av den som sätter lön att våga göra skillnad. Och det krävs förståelse och mognad från kollektivet att acceptera löneskillnader.

Det nya läraravtalet innebär en snittlöneökning på 3 700 kronor vid avtalsperiodens slut. Därutöver finns sedan tidigare överenskommelse möjlighet för lärare att öka sin lön med upp till 2 000 kronor genom att ändra arbetstidsförläggningen för att öka måluppfyllelsen. Lägger man därtill Jan Björklunds extra tillägg på 5 000 eller 10 000 kronor extra för karriärstjänster och dessutom utgår från att vi lyckas med att differentiera lönerna och koppla lön till prestation. Ja, då kan vi ha riktigt högavlönade lärare framöver.  

Jag hoppas det.