Så har vi äntligen ett avtal i hamn! Efter många, långa och segdragna förhandlingar lyckades vi så landa ett fyraårigt avtal med lärarna i onsdags kväll. Det var på håret att de sade ja, har vi fått veta. Men jag är övertygad om att detta avtal är för allas bästa. Det ger oss den tid vi behöver för att jobba med verksamhetsutvecklingen i skolan, något som både elever och lärare tjänar på. Dessutom innehåller det nya avtalet två år utan centralt fastlagda löneökningsnivåer, vilket innebär att vi äntligen får prova på lokal lönebildning på riktigt.

Dessvärre är förväntningarna bland lärarna ute i landet så upptrissade efter tal om 10 000 kronor och hot om strejk, att ett antal av lärarförbundens medlemmar nu känner sig väldigt besvikna. Detta har fått vissa att gå så långt att man jämför situationen med kvinnomisshandel, vilket jag tycker är ganska hårresande: Aftonbladet 12-09-27.

Annan medierapportering har varit mer balanserad:

Dagens Nyheter, 2012-09-26

Svenska Dagbladet, 2012-09-27

SVT, 2012-09-26

Sveriges Radio Ekot, 2012-09-26

Expressen, 2012-09-26

Aftonbladet, 2012-09-26

Nu hör vi det också ryktas om lärardemonstrationer på olika platser runt om i landet. Upprördheten verkar delvis baseras på missförstånd. Bland annat säger man sig sakna något om lärarnas arbetssituation och arbetstid i avtalet. Uppenbarligen har det inte framkommit att vi tillsatt en partsgemensam arbetsgrupp för att särskilt titta på dessa frågor. Många verkar också ha förväntat sig 10 000 kronor mer i måndagslön som ett resultat av avtalsförhandlingarna.

Det hade nog varit bra om motparterna under resans gång varit lite mer realistiska om vad som egentligen är möjligt under en avtalsrörelse. Men nu är det dags att se framåt och gemensamt jobba för en bättre skola.

Det blir ett dyrt avtal. Våra medlemmar får punga ut med minst 18 miljarder kronor de närmaste fyra åren, att till exempel jämföra med Jan Björklunds satsning på karriärtjänster som uppgår till knappt en och en halv miljard. Ett förslag, som jag för övrigt, i likhet med lärarorganisationerna, ställer mig helt bakom. Det är ett utmärkt sätt att öka lärarnas möjlighet till karriärutveckling och därmed också till en bättre löneutveckling.

I dessa 18 miljarder har vi räknat med de 4,2 procentens ökning i år och minst industrimärket de övriga åren (enligt de prognoser som finns). Men jag hoppas verkligen att våra medlemmar inser att dessa nivåer inte är ett tak för löneökningarna, utan ett golv. Vi måste satsa på skolan och lärarna. Det är deras tur nu, för att använda våra motparters retorik. De har halkat efter. Relativlöneutvecklingen började försämras redan under statens huvudmannaskap på 1970-talet.  Sedan dess har vi två tillfällen försökt att ändra på detta. Nu gör vi ett nytt försök. Och nu måste vi lyckas.

Men det är viktigt att det inte blir generella löneökningar som smetas ut över hela kollektivet. Då har vi missat poängen. Det är de goda prestationerna som ska premieras. Bra lärare ska ha bra lön! Därför är det inte bara prioriteringar i form av kronor och ören som behövs. Det behövs också mod av den som sätter lön att våga göra skillnad. Och det krävs förståelse och mognad från kollektivet att acceptera löneskillnader.

Det nya läraravtalet innebär en snittlöneökning på 3 700 kronor vid avtalsperiodens slut. Därutöver finns sedan tidigare överenskommelse möjlighet för lärare att öka sin lön med upp till 2 000 kronor genom att ändra arbetstidsförläggningen för att öka måluppfyllelsen. Lägger man därtill Jan Björklunds extra tillägg på 5 000 eller 10 000 kronor extra för karriärstjänster och dessutom utgår från att vi lyckas med att differentiera lönerna och koppla lön till prestation. Ja, då kan vi ha riktigt högavlönade lärare framöver.  

Jag hoppas det.

Det har varit bråda dagar bakom kulisserna nyligen. Vi som är parter i medlingen gällande ett nytt läraravtal har under den senaste tiden haft i praktiken skytteltrafik till våra hårt arbetande medlare. Det är också skälet till att jag inte bloggat mer som jag förvarnade om för ett tag sedan. I medlingsläge är det inte heller läge att kommentera mycket utåt.

Därför har vi från SKL:s sida inte gjort det heller, men jag har från tid till annan fått frågor från media, oftast lärarfackens egna medier faktiskt och då svarat så gott det går. Men jag fick ett mail här via bloggen för ett tag sedan från en rektor som ville veta mer om läget och undrade varför det tagit så lång tid att medla när medlarna tillsattes innan sommaren.

Tyvärr kan jag ju inte gå in i några detaljer om det vi nu har diskuterat, det är vi överens med facken om att inte göra. Den ursprungliga förseningen berodde dock på att medlarna inte kunde påbörja det faktiska medlingsarbetet förrän i slutet av augusti. Sedan dess har som sagt var kontakterna varit många.

Men nu är medlarna snart klara och har meddelat oss parter att vi kommer att få ett slutbud, eller slutlig hemställan som det mer formellt heter, på tisdag. Vi förväntas svara på detta bud på onsdag.

Det finns andra som kommenterat läget. Så istället för att kommentera själv kommer här ett par länkar. Denna ledare ”Var rädd om lärarstatusen” publicerades i UNT för ett tag sedan och Mathias Åström, som är förhandlingschef på Lärarförbundet valde själv att kommentera den. Även TCO tidningen har skrivit om detta, bl.a. här: http://www.tcotidningen.se/statligt-loneavtal-pa-gangfortsatt-ovisst-for-lararna och tidningen Arbetet gjorde ett större reportage en tid tillbaka, men den har jag tyvärr inte hittat på nätet.  

Det har också via Twitter spridits en föreställning av att jag hetsar mot lärare då jag svarat på dessa direkta frågor. Jag tycker det är olyckligt att i en intervju där jag som alltid fokuserar på att gemensamt nå avtal så väljer tidningen att blåsa upp ett citat om strejk. Det i sin tur används som ursäkt för att påstå att jag hetsar mot lärare. Jag tycker det är olyckligt speciellt som jag som sagt gör mitt bästa för att hålla en god ton. Mitt fokus är hela tiden på att försöka hålla en god stämning så att vi tillsammans med de fackliga och våra medlare kommer fram till ett avtal där elevernas kunskap och skolutveckling ligger i fokus. Det jobbar jag för, inget annat.

De som följer arbetsmarknadsfrågor i Sverige har knappast missat att medlarna i våra förhandlingar med lärarna, Jan Björkman och Christina Rogestam, idag påbörjar sitt arbete (läs mer om dem här). Om inte annat märker jag av det då intervjuförfrågningarna ökad den senaste tiden. Och alla vill veta vad vi på SKL ska säga Ja eller Nej till. Men svaret är att det kan vi inte svara på.

Före sommaren tackade lärarfacken nej till det bud vi presenterade, ett generöst och långsiktigt bud som skulle ge arbetsro i skolan och möjlighet till utvecklingsarbete på en bredare front (läs om det här).

Men nu börjar vi om från noll. Det finns många faktorer att titta på och det är det medlarna har till uppdrag att göra. Men att gå ut i förväg och sätta restriktioner på vad vi som part skulle acceptera eller inte känns kontraproduktivt. Målet ska var en lösning, då ska man inte skramla för mycket med annat eller villkora det ena eller det andra.

I det sammanhanget blir jag lite besviken när det så ofta talas eller skrivs om strejk i pressen dessa dagar. Bland annat har strejk beskrivits av Eva-Lis Siren som en ”en nödvändig missnöjesaktion om vi inte kan komma överens i medlingen". Detta tycker jag vi ska sluta med, stridsrubriker tjänar ingen part på och som Eva-Lis själv påpekade i samma intervju, ”En konflikt i Sverige i dag leder inte till högre löner”. Fokus borde ligga på ett avtal.

Därför kommer vi inte idag, imorgon eller den närmaste tiden att diskutera innehållet i medlingen, det är vi överrens med våra fackliga motparter om. Därför vill jag förvarna att jag nog inte heller kommer att blogga så mycket den närmaste tiden, i alla fall inte om frågor specifikt relaterat till detta.

Just nu förbereder jag mig för att åka till Almedalsveckan i Visby nästa vecka. Där kommer jag att delta i flera seminarier för att diskutera olika aspekter gällande kommuner och landsting som arbetsgivare. Jag gillar Almedalsveckan och de diskussioner som förs där, och kanske är det just mixen av olika frågor som lockar mest. Själv kommer jag till exempel att diskutera arbetsgivarperspektivet vad gäller lärare, funktionshindrades möjlighet till arbete, den svenska lönebildningsmodellen och arbetslinjen. Ett par av mina dagar känns välpackade men de vackra omgivningarna i Visby balanserar detta väl.

Alla SKL:s arrangemang kan ni läsa om här. 

Under veckan räknar jag med att få frågor gällande läget i lärarförhandlingarna och vad som hänt där, det är ofrånkomligt. Men just nu är vi i ett läge där man inte egentligen kan kommentera framtiden så mycket. I förra veckan kom vi nämligen överens med lärarfacken om att gå till medling. Tidigare denna vecka berättade vi att det blir Jan Björkman och Christina Rogestam som kommer att medla. Den fortsatta processen ligger nu i deras händer.

I det stora hela är också den övriga avtalsrörelsen avslutad, det är egentligen bara vårt avtal med lärarna och statens avtal som är kvar. Några andra avtalsområden har precis avslutat sina förhandlingar. Igår skrev till exempel friskolorna, genom Almega, under ett avtal med lärarfacken som ligger på det märke som etablerats i årets avtalsrörelse, alltså 2,6 procent i löneökningstakt per år.

Det är däremot förvånande att det avtalet av lärarfacken beskrivs som ett avtal som ger mer än det.

Just hur man beskriver olika avtal är ofta intressant att studera. Det avtalsförslag som vi presenterade för lärarfacken den 14 juni har beskrivits felaktigt på flera ställen. Vi får då i vår tur förklara vad som faktiskt erbjöds. Här kan ni läsa en replik från mig gällande just detta. SKL:s bud hade kunnat ge 5300 kr . 

På tal om Almedalen, – i Dagens Samhälles almedalsupplaga som kommer delas ut i Visby kan ni läsa denna debattartikel från mig och Maria Stockhaus om lärare och skolutveckling. 

Trevlig läsning och jag återkommer från Visby nästa vecka.

Nu var det ett tag sedan jag skrev här på bloggen. Förklaringen ligger förstås i det som hände igår. Vi presenterade ett slutbud för lärarna i den nu mycket långdragna förhandlingarna, fem månader har vi nu förhandlat. Den senaste tiden har det varit väldigt intensiva kontakter mellan oss och våra motparter.

Gårdagen blev lite udda får man säga, jag blev själv lite tagen på sängen när jag plötsligt på morgonen fick veta att TT skrivit att lärarfacken tackat nej till SKL:s bud. Min förvåning kommer sig från att vi faktiskt inte hade presenterat ett bud utan planerade att göra det senare under dagen.

Det är självklart att har man förhandlat i fem månader vet man ungefär vad motparten tycker och kan komma att erbjuda – den förberedelsen bör alla organisationer se till att ha. Men vi hade som sagt var inte presenterat ett bud ännu – men det gjorde vi kl. 12 igår. Jag lämnade själv över det till Metta Fjelkner och Eva-Lis Sirén.

Det budet var det mest generösa som erbjudits någon part i årets avtalsrörelse – ni kan läsa mer om det här. Det innehöll en miljardsatsning på lärarna från kommunernas sida som hade kunnat ge många lärare en rejäl löneökning över kommande fem år. Budet hade flera säkerhetsventiler för att vi som parter skulle ta ansvar för en långsiktigt fungerande lönebildning.

Budet var långsiktigt, för att skapa arbetsro i skolan för att fokusera på eleverna och utveckling, inte ett konstant förhandlande om kollektivavtal. Budet gick också mycket längre än jag tror någon av oss som varit involverade trodde att vi skulle kunna sträcka oss innan förhandlingarnas början.

Vid 12.00 var det överlämnat och allt man som arbetsgivarpart i en förhandling kan göra då är att vänta på svar. Runt 15 tiden började vi får klara indikationer på att det skulle bli nej. På Twitter och i andra sociala medier började fler och fler personer från facken kommentera och säga nej. En mycket konstig ordning får sägas.

Runt en halvtimme senare fick vi själva officiellt ta emot det olyckliga beskedet att lärarorganisationerna hade tackat nej.

Tyvärr försöker nu våra motparter sprida en bild, på grund av att man räknat väldigt selektivt, att löneökningen med budet för lärarna bara skulle bli 77-78 kr. För att kunna försvara ett nej till arbetsmarknadens högsta bud, utelämnar man avsiktligt väsentliga delar i det bud som SKL lade fram.

Man räknar till exempel inte med de genomsnittliga löneökningarna på arbetsmarknaden, industrinormen, som givetvis skulle komma även lärarna till del. Ett särskilt avtalsråd skulle, enligt vårt förslag, dessutom ha inrättats för att säkerställa detta.

I år vet vi att siffran är 2,6 procent. Enligt SKL:s prognoser kommer löneökningarna de följande fyra åren att landa på mellan 3,2 och 4,0 procent varje år. Räknar vi även med dessa ökningar hamnar vi plötsligt på en löneökningsnivå på 5 300 kronor per lärare.

Detta är en genomsnittlig summa om pengarna fördelas över hela lärarkollektivet. Det har dock aldrig varit vår ambition. Vi vill särskilt premiera de bästa lärarna. Vi vill att de som bidrar mest till skolans utveckling och bättre resultat ska ha bäst betalt. Vi vill att de ska kunna tjäna minst 10 000 kronor mer i månaden.

Metta Fjelkner har bland annat på Newsmill beskrivit varför LR säger nej till avtalet. Och den beskrivningen innehåller en del felaktigheter, inklusive den om lönenivåerna som jag beskriver ovan, så den kommer vi svara på lite senare idag. Artikeln bäddar också för en fortsättning på det Tage Erlander en gång kallade: ”de stora förväntningarnas missnöje”.