Att utbildningsminister Jan Björklund inte vill att skolan ska vara kommunal har väl ingen kunnat missa, det verkar vara det som utbildningsministern ser som en av sina viktigaste frågor att driva.

Han klagar så ofta han får chansen på kommunerna som huvudmän för skolan och använder ofta utryck som får mig att reagera starkt. Staten är garanten för allt från löner till likvärdighet verkar det som.

Detta trots att det var när skolan var statlig som lärarlönerna föll. Efter kommunaliseringen började lönerna igen stiga som ni kan se från dessa faksimil från DN  ( DN april 2010 ). Och när det gäller likvärdighet så vet vi att statliga verksamheter inte alls är lika.

Och hur sköter staten sina egna angelägenheter? Ta bara polisen som enligt BRÅ till exempel bara löser runt 5 procent av bostadsinbrotten. Och när det gäller likvärdigheten kan vi bara ta detta exempel på hur olika migrationsdomstolarna dömer i samma typ av fall. Statligt ansvar och gemensamma lagar – men totalt olika resultat: http://www.jusektidningen.se/Arkivet/2013/2/Asylsokande-doms-tuffare-i-Stockholm/

Men även om detta ständiga vurmande för centralstyrning är tröttsamt så reagerade jag speciellt illa idag när jag fick se detta citat i ett TT telegram:

”- Kommunerna har inte orkat ta ansvar för lärarkåren, en mycket stor akademisk yrkesgrupp, utan hanterar lärarna som alla andra kommunalarbetare, fortsätter han [Jan Björklund]”.

Vadå som alla andra kommunalarbetare, vilken grupp är det som Björklund vill nedvärdera med den typen av utrycksätt? Är det undersköterskan i äldreomsorgen, fritidspedagogen eller är det kanske andra akademikergrupper inom den kommunala verksamheten som kommunalt anställda sjuksköterskor, bibliotekarier, socialsekreterare, ekonomer, arkitekterna på bygglov eller ingenjörerna på de tekniska förvaltningarna?

Nej du utbildningsminstern, denna gång gick det visst lite för fort i lusten att hitta på fräsiga utskällningar av kommunerna. Vi värdesätter i alla fall alla våra anställda i kommuner och landsting som alla bidrar till vår gemensamma välfärd.

Om jag vore utbildningsminister skulle jag be om ursäkt!  

Igår hade vi vårt månatliga (ja nästan månatliga i alla fall) möte med förhandlingsdelegationen. Naturligtvis diskuterade vi avtalsrörelsen där men eftersom vi alla sitter i vänteläge på den privata sektorn finns inte mycket nytt att rapportera.

Våra förhandlare jobbar vidare hela tiden med olika frågor som vi behöver förbereda med våra motparter men intresset brukar stiga när märket är satt i den konkurrensensutsatta sektorn. När det blir vet vi inte riktigt men avtalen går ut i slutet av månaden och enligt media förhandlas det på inom industrin även om det ligger varsel på byggsidan.

Jag ville dock berätta om en riktigt rolig punkt som vi diskuterade. Vi från förhandlingsdelegationen reser nämligen just nu runt i Sverige och träffar våra politikerkollegor och ledande tjänstemän i kommuner, landsting och regioner.

Rent praktiskt åker en av oss ut tillsammans med en tjänsteman från SKL och träffar grupper för en diskussion om arbetsgivarfrågor och avtalsfrågor (både gamla och kommande avtal). Det är mycket intressanta diskussioner som jag hoppas ger många av de vi träffar en vitamininjektion att ta chansen att diskutera dessa frågor oftare på hemmaplan.

För mina egna erfarenheter visar att trots att personalbudgeten ligger mellan 60 och 70 procent av de totala utgifterna i en kommun så diskuteras dessa frågor alldeles för sällan på en strategisk nivå i den högsta politiska ledningen. Jag har ibland sagt till mig själv att det hade varit kul att ha fått det uppdrag jag har idag, ordförande i delegationen alltså, när jag var ny i kommunpolitiken. Det hade gett mig en ytterligare dimension på mitt arbete.   

Våra kollegor välkomnar det initiativ vi tagit vilket vi verkligen tycker är kul. Vi började resorna för ungefär en månad sedan och hoppas ha täckt de flesta delar av landet innan våren är slut. Och jag hoppas och tror att det inte är sista gången vi gör detta.

För oss i delegationen, och i SKL som helhet, är det viktigt att få inspel på vårt arbete, veta vad som rör sig i våra medlemmars huvuden gällande arbetsgivarfrågorna och dessutom plocka fram lite goda exempel på vägen.

Jag har bland annat hunnit åka och träffa kollegor i Västerbotten och fick där höra hur Norsjö kommun jobbar med sina arbetsgivarfrågor. Innan budgetarbetet börjar gör man där en analys av sin situation utifrån arbetsgivarrollen. ”Har vi tillräckligt höga löner för den eller den gruppen? Ska vi rekrytera i några grupper och vilka utbildningsbehov finns det och vad skulle det kosta?". Och med behoven som utgångspunkt börjar budgetdiskussionen. Hittills är det mitt favoritexempel från resorna.

Det sättet att strategiskt diskutera personal och arbetsgivarfrågor skulle nog många må bra av, och det skulle lägga en utmärkt grund till satsningar där de behövs utifrån de lokala behoven, och inte utifrån vad vi i Stockholm kommer fram till.

Ett sätt att understödja ett sådant arbetssätt för oss är förstås att arbeta vidare med så decentraliserade avtal som det går. Det gör vi även nu när vi jobbar för att få fler långsiktiga avtal, helst helt utan centralstyrda lönepotter.

De blev en rivstart för mig under denna Almedalsvecka. Måndag morgon 08.00 var det dags att ge sig ut i debatten. Och jag började hos Lärarförbundet för att diskutera vem som vill bli lärare om 10 år. Värdarna för dagen drog hårt på lönen, och frågeställningen kändes igen.

Något olyckligt försökte det även antydas att jag och Ebba Östlin som representerade (S) i Botkyrka kommun skulle ha totalt olika åsikter om dessa frågor då vi har olika politisk färg. Om något skulle jag vilja poängtera att arbetsgivarpolitiken, inklusive arbetet inom SKL:s förhandlingsdelegation, är snarare kommunpolitisk istället för partipolitisk. Vi styrs utav en gemensam strävan att förbättra våra arbetsgivarpolitik för både medarbetarnas och verksamheternas bästa.

Tillbaka till seminariet så var som sagt lönen i fokus, i alla fall till att börja med. Visst är lönen en mycket viktig del av den framtida rekryteringen av lärare och ett verktyg i att hålla intresset upp för att söka till lärarutbildningen. Men det är inte det enda verktyget. På affischer runt om på debattplatsen fanns statistik om att det finns tomma utbildningsplatser på lärarutbildningen, en statistik som Högskoleverket under frågestunden ifrågasatte, "inget vi känner igen". I det sammanhanget är det ju också glädjande att notera att den senaste statistiken visar att söktrycket för lärarutbildningen ökade något i år.

För jag vill också att fler ska söka lärarutbildningen, jag vill att de mest ambitiösa studenterna ska söka lärarutbildningen, många gör det men fler kan det bli. Men jag vill också att det ska finnas fler karriärvägar in i yrket, varför ska till exempel en matteexpert inte kunna bli mattelärare senare i livet. Eller varför måste vi med de nya legitimationsreglerna själva diskvalificera goda pedagoger med lång erfarenhet. Jag känner en person med en fil lic. i matte som varit lärare i många år, en riktigt bra sådan, inte ska vi väl behöva skicka honom på ett års utbildning vid 57 års ålder. Han måste få fortsätta inspirera elever i sitt ämne, och det gör han.

Vi måste också se till att de som har några års erfarenhet från andra yrken ska kunna bli lärare senare om de vill. Och initiativ som Teach First Sweden är väl värda försöken. Teach First Sweden bygger bland annat på idéer från Storbritannien där toppstudenter från toppuniversitet jobbar som lärare i två år - de bidrar med nya kunskaper och andra infallsvinklar. När de väl provat på stannar också många i yrket. Fler sådana initiativ välkomnas.

Dessa och flera frågor dök upp i den avslutande frågestunden då bredden på lärarkompetensfrågan blev något tydligare tyckte jag. En viktigt aspekt som dök upp var också att vi måste sluta prata illa om skolan. Ingen bransch blir så nedsvärtad som skolan tror jag. Jag vill hellre höra om alla de fantastiska insatser som görs varje dag. Men det finns tyvärr allt för många som vill fokusera på negativism istället för goda exempel och utveckling.

Just hur man beskriver sina yrken kom också i fokus för min andra debatt idag, hos Fryshuset.

Jag och representanter för bland annat MAX och ICA skulle provoceras en aning av att prata om hur man skulle få ungdomar att "ta skitjobben". Enligt Fryshuset var det ungdomarnas egen beskrivning, vi i panelen var dock eniga om att vi inte erbjuder några skitjobb. Men istället hur viktigt det är att vi beskriver våra yrken i goda ordalag. Birgitta Roos från ICA tyckte till exempel inte om att man pratade om att nån "bara satt i kassan". Det är en viktig uppgift att bemöta kunder och ibland är man lite bankman och i nästa moment något annat. I det hela extremt viktigt för butiken de arbetar i.

Fryshuset vill också att man skulle se till att se på ungdomar som hamnat i utanförskap på ett annat sätt. När de frågade ungdomar var de var bra på så svarade de ofta med vad de INTE var bra på. De kunde säga "att man inte var bra på svenska" för man hade mest pratat till exempel arabiska hemma. "Men då pratar ju du ett annat språk, hur kan det användas" var Fryshusets motdrag på det. Om de ungdomar som man ordnat praktikplatser för inte dök upp första dagen så var inte deras chans bränd. Då åkte Fryshuset helt enkelt hem till dem och hämtade dem. Lite hjälp att överkomma rädslan och öka självförtroendet var en viktig beståndsdel i deras arbete och de fick ut ungdomar på arbetsmarknaden.

Just denna koppling mellan att se unga människors olikheter och kompetenser, samtidigt som vi tillgodoser våra arbetsgivarbehov borde vara en viktig del i vårt framtida arbete med introduktionsanställningar. Vi slöt ett avtal med Kommunal vid Valborg som ger unga och andra som hamnat utanför arbetsmarknaden en chans att pröva på våra yrken med en fast anställning i förlängningen för vissa grupper.

Där måste vi också tänka till när det kommer till vilka tjänster som blir aktuella och hur introduktionen görs. Och där kan vi lära av varandra över sektorsgränserna. Idag fick jag chansen att höra hur andra arbetar och det tar jag med mig från Almedalen. Bland annat räknar jag med, veckan har bara börjat. 

Seminariet hos Lärarförbundet i morse ska kunna ses via webb-TV på http://www.lararforbundet.se/

Igår deltog jag vid SKLs årliga ordförandedag. Då bjuds alla ordföranden och huvudsakliga oppositionsråd i kommuner, landsting och regioner in för en dag om aktuella ämnen.

Under eftermiddagen låg fokus på arbetsgivarfrågor och avtalsrörelsen.

Själv diskuterade jag och Lars Dahlberg (1:e vice ordförande i delegationen) avtalsrörelsen 2012 hittills. Vi kan ju inte summera då lärarnas avtal fortfarande förhandlas.

Vi rörde oss raskt mellan avtalsområdena och diskuterade bland annat utvecklingsfrågor och behovet att ha långa avtalsperioder som kan ge bättre möjlighet till utvecklingsarbete. Vi diskuterade också behovet av individuella löner och svårigheter med lönesättningen när man hellre "slätar ut" istället för att satsa på de medarbetare som kanske presterat riktigt bra.

Detta är inte enkla frågor, men det krävs att vi som centralorganisation diskuterar detta med våra medlemmar - idag tog vi chansen till det.

I den avslutande paneldebatten förde Anders Knape (ordf SKL), Annika Strandhäll (ordf Vision) och Claes Stråth (GD på Medlingsinstitutet) en diskussion om vår lönemodell i Sverige. Här kan man bland annat glädjande konstatera att Vision är inne på samma linje som vi: de vill inte förändra den nuvarande modellen eftersom den gett deras medlemmar ordentliga reallöneökningar. Dessutom slog Annika Strandhäll ett ordentligt slag för såväl lokal lönebildning som ökad lönespridning, som hon ser som vägen förbi orimliga löneskillnader.

Men till stor del landade fokus i denna panel på den gemensamma viljan att lyfta yrkena i sektorn på olika vis och att gemensamt utveckla de samma.

Claes Stråth avslutade med att uppmana alla i salen att bli mer aktiva som arbetsgivare "ni kanske är politiker men, i alla fall i mina ögon, är ni arbetsgivare. Och som sådana får ni gärna bli mer aktiva".

En bra poäng att avsluta med, jag kan bara hålla med.

Och så var det dementin

Som en del i mitt uppdrag träffar jag förstås ofta företrädare för fackförbunden i sektorn. För ett kort tag sedan träffade jag en större grupp från Vårdförbundet.

Under frågestunden fick jag en fråga om ett rykte som jag kunde dementera där, men också vill dementera här. Ryktet påstod att vi på SKL skulle ha hotat med vite mot landsting som efter Sjuksköterskeuppropet skulle betala 24 000 kr i ingångslön.

Inget är längre från sanningen. SKL har för det första ingen möjlighet att dela ut några viten mot landsting. För det andra finns det överhuvudtaget inte några ingångslöner i våra avtal med Vårdförbundet. För det tredje bestämmer inte vi över detta.

Vilken ingångslön som betalas är helt upp till landstingen själva och vi på SKL är inte involverade i denna fråga alls. Att landstingen bestämmer detta själva är också en viktig del i den lokala lönebildningen som vi strävar efter, både på detta område och andra.

Idag har Ekot och Sveriges Radios lokala redaktioner uppmärksammat frågan om visstidspension för förtroendevalda (läs mer här, öppnas i nytt fönster) . Själv deltog jag i en diskussion med Tomas Bodström i P1-morgon (lyssna här, öppnas i nytt fönster).

Det här en inte en alldeles lätt diskussion att föra och jag har inte möjlighet kommentera enskilda fall men förstår att det kan finnas en del i det som beskrevs i radion imorse som låter konstigt för lyssnarna.

Jag vill också se ett system som inte kan felanvändas utan som uppmuntrar personer till att gå vidare i sin karriär samtidigt som det ger en trygghet för de som tar sig an viktiga uppdrag i samhället. För det behövs ett skyddsnät för förtroendevalda. Som politiker kan det vara så att du från en dag till en annan förlorar ditt uppdrag och därför är det viktigt att vi kan ge de personer som vill ge sig in i politiken en trygghet.

Vi har under en lång tid haft liknande förhållanden för våra anställda. Sedan ett år tillbaka finns nu ett nytt omställningsavtal som ska ge personer stöd i arbetet med att gå vidare i sin karriär om man inte kan arbeta vidare i sin tjänst. Samtidigt ger det avtalet de personer som inte har möjlighet att arbeta vidare fortfarande ett gott skyddsnät.

Och det är egentligen det frågan borde handla om. Hur ska ett sådant skyddsnät för förtroendevalda se ut för att understödja människors möjligheter att ta sig an det politiska uppdraget men samtidigt få stöd att gå vidare när detta uppdrag upphör.  

Vi på SKL bestämmer dock inte över våra medlemmar i detta fall. Den modell som lite felaktigt beskrivs som regelverk eller ett avtal i rapporteringen är en modell för pensionsreglemente (PBF – läs hela här) som kommuner och landsting kan välja att använda eller inte. Det är först om respektive fullmäktigeförsamling väljer att ha ett pensionsreglemente som detta blir ett avtal mellan den förtroendevalde och dess kommun eller landsting. Men vi vet att många medlemmar använder vår modell rakt av men även att det finns andra som har egna versioner eller andra avtal.

Men det är alltså inte ett avtal som förhandlas mellan SKL och kommuner eller landsting. Därför kan inte vi på SKL ändra hur detta ser ut i landet bara genom en ändring i vår modell.

Men vi bör ändå se över vår modell för att se vilka förändringar i detta som vi kan göra utifrån det som hänt sedan 2001 när PBF senast uppdaterades (för att kunna träda i kraft 2003). Hur en eventuell förändring kan se ut är inget jag kan föregripa, men vi kommer att göra en översyn.