Det finns ett antal frågor som har en bred politisk förankring, samtidigt som det är svårt att finna politiska lösningar på de problem frågorna beskriver. Hur man ska bibehålla och/eller förbättra folkhälsan är en sådan fråga. Till viss del känns detta igen i såväl den bakgrundsbeskrivning som de förslag regeringen presenterar i sin folkhälsoproposition.
Mycket förenklat skulle man kunna säga att den generella folkhälsans utveckling har en direkt samvariation med utvecklingen av nationalräkenskaperna. Går det bra för Sverige, mår folk bättre. Får vi fler i arbete, ökar folkhälsan. Och tvärs om.
Men verkligheten kan aldrig beskrivas i så enkla termer. Även under goda tider kan människors faktiska och upplevda hälsa vara dålig. Och individer som lever med alla yttre förutsättningar att uppleva sin hälsa som sämre, klarar sig väl. Just i detta skiljer sig regeringens syn från tidigare beslutsfattares. Individperspektivet är betydligt mer framträdande i de förslag som läggs än vad som varit fallet tidigare. Många av problembeskrivningarna, liksom förslagen till lösningar, riktar in sig på den enskilda individen och hennes möjligheter och problem.
Individperspektivet skapar nya möjligheter för folkhälsopolitiken. De nya möjligheterna byggs genom att insatser i så många fall som möjligt riktas just till individen. Det är individens rätt till jobb som är viktig. Det är det civila samhällets aktörer som bygger grunden. Det är individens fria val som skapar mervärden. Och så vidare. Syftet med dessa förändringar är gott. Sverige har under en lång tid saknat ett perspektiv som tillerkänner individen både möjligheter att förändra sin egen situation likväl som att vara en frivillig del i en förändring av hela samhället. Men i denna individualisering av folkhälsopolitiken måste ändå kollektiva problem och kollektiva lösningar diskuteras.
Ur ett kommunalt perspektiv är det enkelt att konstatera att bostadsorten spelar stor roll för individens hälsa. I en mer utsatt stadsdel, som kännetecknas av flera av utanförskapets karaktärsdrag, är sannolikheten att varje individ har en sämre upplevd hälsa betydligt större än i en stabilare stadsdel. Det är en självklarhet, men det pekar också på att flera åtgärder måste ha en kollektiv dimension. Vi kan förenkla för individerna att få arbete, delta i olika former av aktiviteter i det civila samhället, informera om vikten av en hälsosam livsstil och så vidare. Men resurserna måste, inte minst av ekonomisk nödvändighet, ofta fördelas generellt.
Detta tydliggör också betydelsen av en ökad samverkan mellan de offentliga aktörerna. Det förebyggande arbetet är prioriterat. Men individperspektivet blir tydligt först när den enskilde på olika sätt har kontakt med det offentliga. Elevens problem är inte generellt. Den arbetssökandes likaså. Brottslingen, likväl som brottsoffret, är aldrig ett kollektiv. Patientens behov kan inte heller kollektiviseras.
Genom alla dessa kontakter skapas en stor kunskapsbank där riktade insatser på ett helt annat sätt än idag kunde komma i fråga. Propositionen pekar på ett antal av dessa lösningar. Men mycket återstår. Framförallt i ett samhälle där de demografiska utmaningarna står för dörren, krävs betydligt mycket mer tankearbete. För en av de stora utmaningarna för kommunerna och landstingen i framtiden är hur man möter de enskilda äldres möjligheter och problem. Den åldrande befolkningen sätter nämligen fokus just på individualiseringen. Morgondagens äldre kommer än mindre att acceptera att bli betraktade som en grå massa. Individuella problem måste hanteras genom individuella lösningar. Här har hela den offentliga sektorn ett gigantiskt arbete framför sig.
Staffan Werme
