Alla smärtpatienter är inte lämpliga för multimodal rehabilitering (MMR). För ett lyckat resultat bör ett antal förutsättningar vara uppfyllda som rör patienten, vårdgivaren och vårdprocessen. Dessa så kallade indikationer presenteras i en nyutkommen rapport som utarbetats av forskare och kliniker.
Rapporten delar in rehabiliteringen i två intensitetsnivåer: MMR 2, som främst bör erbjudas inom specialistvården och en något mindre komplex variant MMR 1, som även kan erbjudas inom primärvården.
Rapporten togs emot positivt när den presenterades i förra veckan på SKL:s konferens om utredning och rehabilitering av sjukskrivna personer. Man välkomnade mer styrande riktlinjer för MMR än dem som finns i dag.
– Det är bra att man tidigt sorterar dem som behöver mer eller mindre omfattande insatser. Patienter med riktigt svåra besvär ska man skicka direkt till en specialistenhet, sa Linda Blom, sjukgymnast på Smärtenheten i Eskilstuna.
För mer glest befolkade landsdelar kan dock uppdelningen ställa till problem.
– För oss i Norrbotten är det svårt att dela in i MMR 1 och MMR 2. Om vi ska remittera till ett smärtspecialistteam måste patienten åka åtta mil och det går inte. Men vi har arbetat många år med MMR och utvecklats som team så vi klarar av allt svårare patienter, sa Catharina Nordin, sjukgymnast på Furunäsets vårdcentral.
En av indikationerna är att patienten ska ha potential för ett aktivt förändringsarbete, trots smärtan. Att patienten måste vara motiverad betonades av många.
– Om han till exempel är nära att bli utförsäkrad så är han så upptagen med det, då är det bättre att vänta med MMR, sa Catharina Nordin.
Bakom rapporten står Svenska Läkaresällskapet, Sveriges Kommuner och Landsting, Socialstyrelsen och Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering (SBU).
Text: Gudrun Winfridsson
Rapporten Indikation för multimodal rehabilitering vid långvarig smärta (Nationella medicinska indikationer) kan laddas ner från webbsidan om medicinska indikationer
