Utvärderingen bygger på underlag från början av år 2009, sedan dess har det hänt mycket, tillgången på KBT har ökat med 40 % och multimodal rehabilitering med 23 %. Att landstingen har lyckats öka tillgången på insater/behandlingar är en stor bedrift och man måste vara uthållig för att se effekterna i form av återgång i arbete. Vi är övertygade om att positiva resultat avseende förbättrad hälsa/livskvalitet, samt återgång i arbete kommer, men det kan dröja eftersom det tar tid att utveckla nya verksamheter, säger Anna Östbom, sektionschef, SKL.
Intervju med Hillevi Busch, projektledare för den nationella utvärderingen av rehabiliteringsgarantin:
– Gruppen vi tittat på var ju de allra första som fick sin behandling inom rehabgarantin och urvalet av patienter behöver inte ha varit så medvetet till en början. Det fanns ett uppdämt behov bland patienter med långa sjukskrivningar och sjukersättningar som väntat på specialistbehandling och många landsting har sagt att de behövde beta av dessa patienter först. Jag vill också betona att implementeringen kan ta lång tid. Garantin innebär stora förändringar av arbetet och det tar tid innan rutinerna fungerar. 2009 låg betoningen på att bygga ut rehabgarantin, nu gäller det mer att se på innehållet, säger Hillevi Busch.
– Vi kommer att följa upp 2009-årsgruppen och göra motsvarande undersökning av dem som fått rehabilitering 2010. Jag tror att dessa grupper kommer att skilja sig åt ganska mycket. Jag skulle gissa att de som fått rehabilitering 2010 är mer medvetet utvalda utifrån de kriterier som finns. Då har man hunnit beta av de lite ”tyngre” patienterna så att man kan behandla mer i ett förebyggande syfte, som det var tänkt.
I rapporten redovisas, förutom resultatet av registerstudien, preliminära data från en enkätstudie riktad till patienter som fått del av rehabgarantin. Ännu så länge är det bara 144 som hunnit svara på enkäten efter avslutad behandling men man kan redan se positiva tendenser.
– Bland dem som fått rehabilitering, det gäller särskilt psykologisk behandling, kan man se signifikanta förbättringar av deras självskattade hälsa och arbetsförmåga. Man kan se att andelen individer som inte haft någon sjukfrånvaro under uppföljningen ökar bland dem som fått psykologisk behandling, säger Hillevi Busch.
En slutsats i rapporten är att rehabilitering inom garantin inte bör sättas in för individer som varit sjukskrivna mer än två månader.
– Ju längre man är sjukskriven ju svårare är det att komma tillbaka till arbetslivet. Vi har sett både från den här och från tidigare forskningsstudier att två månaders sjukskrivning är en kritisk gräns. Men det här är problematiskt. Om man tar till exempel patienter med smärtproblem, som är oerhört vanligt, är det bara en mindre del som utvecklar långvariga besvär, så det gäller att hitta de patienter som har riskfaktorerna. Man vill ju inte sätta in det ”tunga artilleriet” på patienter som ändå kommer att bli friska spontant. Samtidigt vill man försöka sätta in insatserna så tidigt som möjligt.
– Vissa landsting använder olika screeningsformulär för att försöka identifiera personer som riskerar långvarig ohälsa men det har vi inte analyserat. Det kan kanske komma in i nästa rapport då vi kommer att fokusera mer på innehållet i behandlingen.
Rapporten visar också att patienter som behandlats vid privata specialistenheter har en bättre utveckling av sjukfrånvaron efter rehabilitering jämfört med privat primärvård och landstingsägd vård. En förklaring som ges är att de specialistenheter som landstingen upphandlar tjänster av är enheter med upparbetad kompetens och erfarenheter inom arbetslivsinriktad rehabilitering.
– Jag misstänker att man inom primärvården inte har vanan att samarbeta med arbetsplatsen på samma sätt som den specialiserade vården. Det är viktigt att utveckla den kompetensen. Anknytningen till arbetsplatserna är oerhört viktig, säger Hillevi Busch.
