Sedan ett antal år tillbaka nekar försäkringsbolagen och Trafikförsäkringsföreningen att utge ersättning enligt trafikskadelagen till kommuner för förstörda eller skadade anläggningar. I besluten hänvisas till en dom från Högsta domstolen från 2004 (NJA 2004 s. 566).
Målet gällde kostnad för sanering av vägbanan och visst avstängningsarbete till följd av att drivmedel läckt ut på allmän väg efter en trafikolycka. HD konstaterade att en sedan tidigare fastslagen allmän princip är att kostnader för åtgärder som myndigheter är skyldiga att utföra inte utan särskilt lagstöd kan återkrävas. Därefter uttalade HD att ersättning emellertid kan utgå enligt trafikskadelagen om egendom som är i allmän ägo skadas i samband med en trafikolycka och att det får anses stå klart att exempelvis värdet av förstörda vägskyltar eller kostnader för reparation av förstörda vägportar och liknande kan vara ersättningsgilla inom ramen för trafikskadelagen. I det här fallet ansåg HD dock att Vägverket inte hade rätt till ersättning, trots att vägbanan skadats på sådant sätt att sakskada uppkommit. HD hänvisade till 26 § väglagen som stadgar att väghållaren skall hålla vägen i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom underhåll, reparation och andra åtgärder och konstaterade att det allmänna inte har rätt till skadestånd eller trafikskadeersättning ”för sådana åtgärder av skyddskaraktär vilka normalt ankommer på väghållaren”. HD ansåg vidare att det inte var visat att omfattningen eller karaktären av åtgärderna i det här fallet avvek från vad som får anses normalt vid en trafikolycka.
Under senare år har avgjorts ett antal mål mellan Vägverket och olika försäkringsbolag som gäller frågan om väghållaren har rätt till ersättning för reparation av skador till följd av trafik enligt bestämmelserna i trafikskadelagen eller om skadorna omfattas av väghållarens ansvar enligt 26 § väglagen.
Fem domar har meddelats av hovrätten under 2008. Ett av målen gäller åtgärdande av skadade linjemarkeringar, medan övriga mål gäller reparation av vajerräcken. I målet om linjemarkeringar ansågs Vägverket ha rätt till ersättning, medan ersättning nekades i övriga fall. HD beslutade under 2009 att inte meddela prövningstillstånd i något av målen, vilket innebär att hovrättens domar står fast.
Ytterligare ett mål som gäller ersättning för åtgärdande av broar som skadats i samband med en trafikolycka avgjordes av hovrätten förra året. Hovrätten ansåg i det fallet att Vägverket har rätt till ersättning enligt trafikskadelagen. Domen är överklagad, och HD har meddelat prövningstillstånd.
Mot bakgrund av domarna på området tolkar SKL rättsläget beträffande väghållarens rätt till ersättning enligt följande.
- Utgångspunkten är att väghållaren inte har rätt till ersättning för åtgärder som denne är skyldig att utföra enligt 26 § väglagen
- Åtgärder av skyddskaraktär som väghållaren normalt ansvarar för, såsom reparation av vajerräcken, ersätts om omfattningen och karaktären av åtgärderna har avvikit från vad som kan anses normalt vid en trafikolycka
- Underhållsåtgärder som väghållaren normalt ansvarar för, såsom förnyelse av slitlager och vägmarkeringar, ersätts om omfattningen och karaktären av åtgärderna har avvikit från vad som kan anses normalt vid en trafikolycka samt den del av kostnaden som kan anses hänförlig till normalt underhåll har räknats bort.
När det gäller kommunala gator är kommunens ansvar inte lika uttryckligen reglerat som motsvarande ansvar enligt väglagen. I 6 kap. 30 § plan- och bygglagen anges endast att kommunen skall svara för underhållet av gator som kommunen är huvudman för. Vilka kvalitetskrav som kan ställas på detta underhåll framgår inte av förarbetena.
Kommunens ansvar enligt plan- och bygglagen för trafikskador har prövats i ett mål mellan Mariestads kommun och ett försäkringsbolag. Målet gäller ersättning för reparation av en hastighetsskylt på en kommunal gata. Stockholms tingsrätt ansåg att kommunen har rätt till ersättning enligt trafikskadelagen för reparation av skylten. Domen överklagades till Svea hovrätt som den 25 mars 2010 fastställde tingsrättens dom.
Enligt hovrätten torde huvudregeln vara att återställandet av ett vägmärke inte innehåller ett tillräckligt inslag av skyddskaraktär som motiverar att den princip om begränsning av det allmännas rätt till ersättning som HD har slagit fast ska anses tillämplig.
Hovrättens resonemang torde kunna tolkas som att samma synsätt som kommit till uttryck i ovanstående domar kan anläggas på kommunens ansvar enligt plan- och bygglagen för skador till följd av trafik.
Sedan hovrättens dom överklagats har HD den 18 maj 2010 meddelat prövningstillstånd.
För att undvika att rätten till trafikskadeersättning preskriberas måste talan väckas vid domstol inom tre år från det att man ”fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande” (31 § trafikskadelagen).
Vid frågor kontakta Anna Björklund, tfn: 08-452 79 71.
